uppgift

Robinsonad skrivuppgift
Idag var den stora dagen, äntligen skulle vi åka. Vi hade länge pratat om en resa som denna men inte riktigt haft tid att åka, alltid hade det varit något. Men nu skulle vi göra det, vi skulle åka och arbeta som missionärer i Afrika. Ända sedan den stora katastrofen för tre år sedan, då inbördeskriget urartat och en atombomb föll över Kenya så hade jag, Mia, Calle och Gustav pratat om hur gärna vi ville åka ner och hjälpa till. Innan så hade vi inte riktigt vågat förvekliga det utan bara skjutit upp det hela tiden. Vi hade inte riktigt vågat ta steget och förverkliga det. Vad var det vi skulle få se? Tänk om det skulle blossa upp något igen, det var ju trots allt bara tre år sedan som kriget hade varit i sitt ess. Men för fem veckor sedan så hade vi gjort det, vi hade pratat med Unicef och därigenom fått beställa en resa. De ville gärna ha missionärer.
Morgonen för avresa var kall och krispig. Termometern stod på -12 grader och under natten hade det snöat hela två decimeter. Så mycket hade det inte kommit på hela vintern och nu i början av februari så passade det på att komma, och då allt på en gång. Visst kändes det lite lustigt att sätta sig i bilen i linnebyxor och t-shirt i detta väder men de på Unicef hade tydligt berättat för oss att det skulle vara ca 30-40 grader där nere och att vi inte skulle ha på oss för varma kläder.
Då planet varit uppe ett tag och vi såg hur havet uppenbarade sig under oss kände jag ett enormt lyckorus för att bara några sekunder senare känna hur rädslan kom smygande. Planet hade, kort efter det att de gjort alla gestikuleringar om vart saker och ting fanns, börjat skaka som om en jättestor hand hade kommit och tagit ett stadigt tag om det. Något var definitivt inte rätt. Jag kunde se rädslan i flygvärdinnornas ögon. Den var lika tydlig som om det hade stått skrivet i panna på dem. Jag hade så många gånger hört att det inte var riktig panik förrän man såg sitt liv passera i revy under ögonlocken. Efter tio minuter, från det att planet börjat skaka, så knastrade det till i högtalarna och en mansröst sa på (dalmål) svenska med engelsk brytning att det var så att vi hade fått problem med högra motorn då en fågel flugit in där och fastnat. Detta medförde vissa komplikationer då ett flygplan måste ha två motorer för att kunna flyga normalt. Han sa att det inte var någon fara och att vi snart skulle stabilisera oss igen och det var mycket viktigt att vi behöll lugnet för det var ingen fara. Det som skedde härnäst skedde väldigt fort. Helt plötsligt så tippade planet kraftigt neråt och alla blev beordrade att ta på sig flytväst och sitta med huvudet mellan knäna. Då såg jag mitt liv i revy. Det var alltså så här det skulle sluta. Jag slängde en snabb blick mot mina vänner som satt lydigt med huvudet mellan knäna. Jag kunde se att Mia grät men jag hörde inget. Jag kände då själv hur tårarna började komma och hur mycket jag än grät eller nöp mig själv så hände det inget. Jag ar på väg att dö nu. Mer hann jag inte tänka innan jag kände hur vi slog emot något. Allt blev svart.

hur ska denfortsätta?